Well, jag är inte bitter.

 

Om vi börjar med sjukhustiden så har vi varit på akuten och operation senaste två veckorna. Jag och Sofia har hängt ihop och vi båda har nog känt att akuten är mer intressant för oss än operation. På akuten förvånade ambulanserna oss lite. Första gången vi såg hur de såg ut inuti blev jag lite chockad. Det var som en skåpbil utan några britsar eller något annat relevant som kan vara bra att ha i en ambulans. Det var två patienter som låg där halvt på varandra på golvet och såg ut som de bara hade blivit inslängda. Att få ut två vuxna män som inte alls kunde hjälpa till att ta sig ut därifrån var inte en helt ergonomisk eller lätt match. I övrigt så var det relativt modernt på akuten och jag tyckte att personalen där var duktiga och stresståliga, men ibland blev det kanske lite väl pole pole... (Pole pole = deras uttryck för att inte stressa). Det som kan kännas lite jobbigt är att omvårdnaden brister lite, och patienterna inte riktigt ses som personer. Under vår vecka såg jag bara en sjuksköterska som en gång la sin hand på en patients axel för att ge tröst. 

Operation var häftig att få vara med på, och en unik möjlighet att få se mycket som vi inte skulle kunna göra i Sverige. Det som kan bli lite problematiskt är väl den opålitliga elektriciteten som ibland kan försvinna mitt i en operation... det är kanske inte optimalt att få strömavbrott precis när en bröstkorg har öppnats upp för operation. Matilda är den som blev frälst av operation, så det är kanske på op man kommer hitta henne i framtiden.

 

 

Vi har inte bara haft sjukhusaktiviteter för oss dessa veckor, utan även en hel del annat skoj. Vi har till exempel gett blod, varit på ett ställe där de tar hand om skadade eller vanvårdade djur, vandrat en bit på Kilimanjaro och hälsat på föräldralösa barn på ett barnhem. Vi har även varit i Arusha och shoppat lite vår sista helg innan vi drar till Zanzibar.

 

En bild säger ju mer än tusen ord, så här kommer en liten bildbomb för att visa att vi har det ganska bra här ändå. Vi börjar med blodgivningen!

 

Lite nervösa efter att ha fyllt i blodgivarformuläret på swahili, där vi alla hade fått ganska skilda budskap om vad frågorna betydde av våra tolkar, vilket ledde till att våra svar skilde sig en del från varandra. De ville ha vårt blod iallafall, så svaren kan inte ha varit allt för dåliga.